Bihåleinflammationen är ett faktum. Jag har tagit rinexin och en sorts nässpray idag, igår tog jag två sorter men inget rinexin. Tror kanske jag behöver ännu mer nässpray, den tuffa sorten. Sen är det viktigt att varva med näsolja och annat återfuktande spray. Det tunga artilleriet, dvs nässprutan, har inte kommit fram än. Har ömsom ont i huvudet, utanpå och inuti näsan, tycker nästan synd om mig själv.

Får flashbacks till september 2021 när jag fick den värsta bihåleinflammationen nånsin och åt 96 antibiotikatabletter på 2 veckor. Blev aldrig riktigt mig själv efter det. Det var som att livslusten dog lite. Men kanske hade den gjort det redan innan, för jag hade ju fått mitt hjärta krossat i vanlig ordning. Det kom som på beställning och jag anklagade ingen annan är mig själv för att det hände, även om jag i efterhand kanske vill lägga lite ansvar hos honom också, trots att han var så ung.

I vilket fall så skulle jag cykla vätternrundan och hade tränat som en galning, använde kärleken som en drog, en drivkraft bättre än doping, men fick bihåleinflammation och missade alltihop. Och sen var ingenting som innan, som om någon hade tryckt hål på ballongen som var min energi och motivation. Jag hade skaffat en annan pojkvän, för att på något sätt fylla det stora svarta hålet av tomhet som hotade att sluka mig inifrån, och jag kämpade för att vara glad och kär, men hade dåligt samvete för tankarna jag tänkte om honom och kände mig mer vilsen än någonsin. Övertygad om att bara jag hittade min grej, bara jag blev bäst på något så skulle allting lösa sig, folk skulle börja tycka om mig och vilja vara med mig och då skulle jag sluta känna mig så ensam och värdelös och bli cool och populär. Men det blev inte så.

Istället dumpade jag killen som var alltigenom snäll, men kanske lite tråkig, för att försöka jaga någon som inte alls var bra för mig, men verkade cool och åtråvärd. Han var någon som bara ville ha min uppmärksamhet och bekräftelse och älskade att hålla mig på halster. Hittade mina svagheter och utnyttjade dem, vara ömsom varm, ömsom kall och fuckade upp mitt psyke totalt. Han fick det att verka som han brydde sig, men allt var bara teater. Tyvärr var jag lika blind som en mullvad med ögonbindel och till slut visste jag inte hur jag skulle ta mig bort från honom, han var som en dålig drog. Fram tills en dag då han på sitt sjuka sätt släppte mig fri, genom att träffa någon annan.

Allt som allt så var det bland det värsta jag varit med om, speciellt efteråt, att plocka upp spillrorna av mig själv och försöka leva med valen jag gjorde utan att hata mig själv till helvetet. Men det gjorde mig oändligt mycket klokare och mycket mer försiktig och jag känner mig inte längre ensam och värdelös. Känner mig faktiskt ganska vanlig.

Ibland tänker jag att livet kanske är rättvist på något sätt, men det skulle ju betyda att det finns någonting större som styr över allt och det tror jag ju inte riktigt på. Men det är en tröstande tanke och ibland känns det verkligen som om någonting större styr mitt liv, men jag hoppas det är inbillning, det vore fruktansvärt läskigt om någon hade den makten.