..i fjällen.

Det är nånting med orörd snö som är så orimligt tillfredsställande. Som om en liten bit av världen plötsligt blivit pånyttfödd och ligger framför en som en vit, fluffig kaninunge. Det har blivit uppenbart denna vinter att gnistrande, iskalla snölandskap gör mig in i märgen lycklig.

Förmodligen bottnar den här ovanligt starka känslan i november och decembers totala avsaknad av sol, och kanske den tilltagande oron för att vintrarna, as we know it, är på väg att försvinna. Den andra risken; att vi skulle få vinter hela tiden för att Golfsrömmen går bananas, talas det ju ganska tyst om och därför har detta alternativ strukits ur själens beräkningar.

Förra vintern var ju inte mycket att hurra för, men dessförinnan hade vi två sagolika vintrar uppe i stugan och man vänjer sig uppenbarligen snabbt. Snö känns som en lyxvara som vi unnar oss när vi åker till fjällen. Trots att jag inte är den största älskaren av skidor i den här familjen och dessutom känner mig halvt allergisk mot vintertorr luft har varje vinterdag vi fått i Uppsala sedan nyår känts som en välsignelse. Kanske borde jag flytta norrut för att komma på bättre tankar. Men kanske är det just att vi bara får den ibland som gör att snön känns som lyx. Men det är också något med mängden snö som slår an en speciell sträng hos mig.

Jag minns första året vi hyrde stuga i Hemfjällstangen och snövallarna var så höga överallt att man inte kunde se nånting alls. Jag tror att det var 2014 och jag minns den upprymda glädjen som bubblade i bröstet. Efter det har jag förstått att det inte är så unikt att det kommer så mycket snö här i Sälen och jag blir lika glad varje gång, eller kanske lite gladare i år. Så nu ska jag njuta så mycket jag orkar.