Jag läser ett mail om att ett paket med hudkräm och vitaminer kommer levereras till min dörr imorgon bitti, och jag tänker att det känns så väldigt långt borta. Som att paketet kommer stå där i en halv evighet innan jag hinner hem. Det är som att vi lever i en annan tid, en annan värld här uppe.

Trots att det dröjer mindre än två dygn tills jag är tillbaka i verkligheten i stan, så ska jag hinna färdas cirka än en halv dag i bil, äta mat minst fem gånger, åka skidor (kanske både på tvären och längden?), spela Den försvunna diamanten ännu en gång, gå på afterski och rasta hunden.

Men kanske är det inte det som gör att vardagen känns så långt borta, utan snarare just den magin jag skrev om i förra inlägget. Lyxen av att vara i ett vitt, magiskt vinterland, fjärran från allt annat. Inget säger väl vardag med en lika metallisk exakthet som 0-gradig, grådisig måndag i morgontrafiken på väg till jobbet. I en stad där snödrivorna smält ner till grushögar med grå smuts från luftföroreningar på gatorna.

Tyvärr har ju vädret plötsligt vänt här uppe också och välsignat oss med drivor av blötsnö toppat med regn, så övergången kommer kanske inte bli så brutal. Men jag längtar redan tillbaka till nästa vintersemester.