Är medömkan något fint? Jag brukar avsky det, känner sällan att jag förtjänar det, att jag inte vill att det ska vara synd om mig. Jag vill klara mig själv, behöver inget jävla medlidande. Men på senare tid har jag insett att i vissa fall är medlidade och medömkan det enda man kan få för sina plågor. Ibland är det ens enda tröst att någon förstår att man har det jobbigt.

Man tvingas inse att ens liv varit relativt bra, även när man mått dåligt, till och med legat på sjukhus. För när man ligger på sjukhus så får man ju vård och det finns för det mesta en prognos där man i slutänden blir bättre eller frisk. Men i mitt fall så finns det ingen prognos, det är förstås inte livshotande, men allergier blir man inte frisk ifrån. Och det kan tyckas vara ett futtigt problem, men just för tillfället så påverkas varenda del av mitt liv av allergin och det enda jag kan göra är att undvika när det går och ta futtiga tabletter och nässpray.

Har inte kunnat träna som jag vill på flera veckor eftersom jag blir så dålig av allergin att jag inte kan avgöra om jag är sjuk eller allergisk. På något konstigt sätt har jag inte blivit till en degklump än men har fått ont i ett knä, eftersom det behöver en ganska hög dos träning (helst cykling) för att hålla sig A-OK.

Kan inte vara på jobbet som vanligt på grund av den nya väggfärgen som jag reagerar på, har inte kunnat vara hemma på grund av lösningsmedlet som hantverkarna applicerade på fönsterblecken och runt fönstren för att lösa upp färgen (efter samtal slipade de bort det och nu är det okej (men blir ju ändå deppig av fönstertälten)), jag kan knappt äta på restaurang längre eftersom jag är allergisk mot så många och konstiga saker (histamin är ett jävligt dumt påfund). Att äta ute har blivit som rysk roulett; kommer de ha något jag kan äta, kommer de ens förstå min allergi eller kommer jag råka säga ja till fel sak. Dessutom glömmer jag mina daosintabletter var och varannan gång och då får man vara försiktig.

Men på ett sätt är jag väldigt glad just nu, för det händer mycket kul saker, men samtidigt känns allting piss. Förmodligen har jag PMS och är helt utmattad efter två dagar på mässa och om ett par dagar känns väl allting bättre igen, men just nu är det sorgligt att vara jag och i mörka stunder undrar jag vad jag gjort för att förtjäna detta. Men förhoppningsvis blir allting bättre imorgon. Det kanske till och med blir fred i världen.