Plötsligt slår det en med full kraft, antagligen när man är sjuk för örtielfte gången på 3 veckor och känner sig totalt värdelös och deprimerad. Plötsligt känner man igen sig och tänker ”ja men här har jag varit förr, det här känns som hemma, fast på ett dåligt sätt”. När man slås av den tanken, då är det dags att säga stopp. För då är man på väg i full fart in i en vägg, igen.

Att man ska vara så enfaldig att man aldrig lär sig. Att man inte fattar förrän det är nästan försent. Men det är ju så kul att göra saker!

Jag tror att det började redan i somras, efter Vättern. Det äventyret var ju minst sagt påfrestande och något dumdristigt. Fast jag tänkte att det var värt det, men det var det kanske inte. Det hade kunnat göras på ett bättre sätt, kanske inte själva loppet, men tiden innan och efter, hade kunnat chilla lite mer. Men det gjorde jag alltså inte utan jag överskattade min egen förmåga och körde både dit och hem och sov ca 3 timmar på typ två dygn, inklusive 11 timmar och 32 minuters cykling. Det hade ju kunnat ta knäcken på vem som helst och efter det blev inget sig riktigt likt. Min ork har varit sämst och efter högsäsongen på jobbet i höstas så var jag ganska förstörd och det blev inte bättre av att det målades om i vår korridor och mina allergiska besvär satte igång igen.

Nu känner jag mig fortfarande sämst, men får väl stå ut med det ett tag. Anledningen till mina dåliga blodvärden är med största sannolikhet någon sorts utmattning. Good to know. Skönt att det ändå är en hel månad kvar till Italienresan och att jag kan chilla på helgens Orsa-resa, om jag hinner bli frisk, men det ska nog gå.

Det är åtminstone lugnt på jobbet ett tag framöver så jag behöver bara hålla min ångest i shack, och det brukar ju vara chilli vanilli. Ångest är ju något man har för skojs skull.