Har lidit av halsont i två veckor nu. Det höll på att bli bättre men sen åkte vi på skidhelg och det var kanske inte så bra. Borde lyssnat när jag sa att jag skulle ta det lugnt, att det inte var någon press. Tur att jag är så bra på att ta det lugnt när det kommer till träning. Jag menar det känns ju så väldigt värdefullt att träna om man inte blir trött och får träningsvärk, ungefär som om man legat hemma och vilat. Det känns ju verkligen som man varit duktig då. Sen var det ju det där målet att skida 90 km under säsongen, det är ju så lätt att bara skita i det när det går svinbra första dagen och andra dagen och sen har man bara 11 km kvar sista dagen. Då kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö, eller riva av det trots ömmande hals och trötthet, det kommer ju ändå att vara värt det. Vila kan man göra sen.

Min hals är nu så svullen att jag har svårt att både svälja och prata, har även lite ont i ena örat, en kompis sa att det lät som jag hade körtelfeber. Har nog inte känt något liknande i modern tid. Det tycks desutom inte bli det mista bättre, men kanske inte heller sämre(?), fast det kan ju bero på att jag snaskar i mig ibuprofen och paracetamol som smågodis. Men jag är hoppfull! Ska på 60-års kalas ikväll så vill gärna vara pigg tills dess, även om jag inte kommer stanna länge. Gick till och med till närakuten häromdagen för att kolla så det inte var halsböld, men de sa att det såg bra ut typ. Kände mig förminskad för det känns verkligen inte som någon vanlig förkylning, men vad vet jag. Det gick åtminstone snabbt och jag fick betala 10 kr. Äntligen frikort! Yaay.

De senaste 4 veckorna har jag varit på resande fot nio dagar och en natt, en natt sov jag på mammas soffa och jag har tappat räkningen på hur mycket tid som spenderats i hennes lägenhet nu, för det är ju inte kul att vara hemma pga fönstertält och inget solljus, lösningsmedel (överkänslig deluxe!), dålig ventilation (om man inte har alla fönster öppna och då kan det bli lite svalt), panik. Ja min ångest har legat på avsevärt högre nivåer under mars månad än vid samma period förra året. Blev påmind att ta hydroxyzine och det hjälpte lite, men det gör mig så disträ att det blir obehagligt. Har ju sällan enorm ångest, det är mer som ett konstant bakrundsbrus som är lätt att glömma bort trots att det påverkar en. Men ibland växer den sig större och tar mer och mer plats i medvetandet, till den grad att man börjar göra irrationella saker. Tror att jag håller på att bli hypokondriker, det känns inte så kul men är kanske inte heller så konstigt när man varit sjuk nästan en hel månad och nu på en helt ny nivå. Träning brukar vara min go-to-metod mot ångest, men det går ju inte när man är sjuk, det är som en mycket ond spiral som försöker få mig att hitta alternativa cooping mekanismer, som att umgås med folk etc. Det är obehagligt och ovant kan jag säga, men kanske rätt åt mig. Men jag fick äntligen tummen ur och sydde på tygbitar på min jeansjacka som jag köpte på secondhand ifjol. Den hade ett fult tryck som jag inte ville ha och nu är det borta.