Vi gick och såg Sentimental Value, mamma och jag. Filmen stod i total kontrast till de andra Oscars-filmerna jag sett. One battle after another var en stor besvikelse och Sinners var underhållande och bra musik, Frankenstien hade väl lite mer djup (och Jacob Elordi), men Sentimental Value berörde mig precis som jag anade att den skulle. En dotter och en pappa som inte kan prata med varandra, en dotter som är ensam och en som bildat familj. Repliken ”men du har ju lyckats, du har ju en familj” kändes som tagen ur mitt liv, även om jag har en bror och inte en syster. Jag undrar om det är så att jag också skrämmer iväg alla som vill komma nära. Saker blir ju ofta lite övertydliga på film och därför försvinner igenkänningen, för jag har ju aldrig sagt till någon att det känns som den är för nära, men ibland uttycker man ju saker på andra sätt.

Man förstår att pappan i filmen lever för sitt yrke som filmskapare och att hans familj har fått lida för det. Det fina är väl då kanske att han skrivit ett riktigt fint manus och vill att hans äldsta dotter ska spela huvudrollen, för där kan han äntligen ge henne den uppmärksamhet som hon alltid velat ha. Det blir dubbelt på ett sätt, hon säger givetvis nej först och om hon inte hade ändrat sig i sista stund så hade det inte blivit någon film. Är det rätt att ändra sig när man ser att allting nästan är förlorat? Jag antar att det rätta svaret alltid är att förlåta, men utan att förlora sin självrespekt och sitt värde. Man ska aldrig förlåta för att vara snäll, utan för att göra sig själv fri från bördan att vara arg.

Det är dock mycket lättare att förlåta någon som är svag, någon som nästan är död. Man vill ju inte vara den som var arg ända in i döden, när att skadan personen åsamkat en ligger så långt bort i tiden att det är på gränsen till preskiberat och den förmodligen inte heller gjorde det med mening. Att döma någon utan uppsåt, för vårdslöshet i nära relation, det är förtås okej, men vid någon punkt kanske man skadar sig själv mer genom att hålla fast vid gamla sår och aldrig låter dem läka. Men man vill förstås vara säker på att de inte rivs upp igen, man vill inte att personen gör en besviken en gång till och den risken är ju mindre om det finns ytterst lite tid kvar.