Nästan alltid efter en resa så känns det så trist att komma hem. Jag vill bara bort igen. Fast det är klart ganska skönt att vara hemma igen och sova i sin egen säng. Jag har redan möblerat om lite i vardagsrummet och gosat med katterna och öppnat min nya bok som jag köpte på en charmig bokaffär på en liten gata i Berlin. Köpte den bara för att jag tyckte om omslaget och bindningen och för att jag ville ha en bok att teckna i. Jag kan inte teckna, men drömmer om att lära mig. Skulle också kunna skriva i den, men papperet är gjort för teckningar. Har uppkallat den efter Florence bok Useless Magic, ja vi får se vad det blir. Men jag har lyssnat på tre ljudböcker under min resa och jag hatar att inte ha något för händerna och ögonen. Ja det funkar ju ändå när man är på ett kaosigt tåg men hemma går det inte, blir så rastlös.

Böckerna jag lyssnat på; Finding me (Viola Davies), Svalors flykt (Majgull Axelsson) och Vackra värld, var är du (Sally Rooney) är tre helt olika böcker men samtidigt har de alla saker gemensamt. Det mänskliga, det trasiga och kampen mot sig själv och omgivningen. Vackra värld, var är du var en bra avslutning tror jag, den är ungefär som en monolog skulle kunna se ut i mitt huvud. Konversationerna är så samspelta, så som de aldrig är i verkligheten tyvärr. Och då menar jag de svåra konversationerna. Jag önskar att jag någon enda gång kunde uttrycka mig som jag ville i en svår konversation. Men det är ju det jag gillar med Rooneys böcker, de beskriver en utopi som känns så väldigt nära, fast samtidigt oändligt långt bort. Jag antar att jag får ta upp detta med min psykolog. Haha. Känner mig som en karaktär i ett modernt drama. Finns det någon som inte går till psykolog. Men vad ska man göra då när man inte fixar det själv? Det är gräsligt att psykologer är så dyra i Sverige, det gör det liksom till en mer allvarlig grej än det skulle behöva vara. Om en minut kostar 20-25 kr så känns det som att den måste göras så väl utnyttjad, åtminstone med min lön.

Jag har gått hos psykologer efter uppbrotten från mina längsta relationer. Men egentligen borde jag gått till psykolog mitt i relationerna då jag gick sönder för att jag blev kär i en annan. Vid en tidpunkt insåg jag att mitt beteende var sjukt, innan trodde jag bara jag var dålig eller att relationen inte var menad. Tyvärr sökte jag inte hjälp när jag verkligen hade något att gå på, för då trodde jag väl att det skulle gå över, att det var något tillfälligt. Och det var det kanske, men jag fastnade i ett nystan av skam och outtalade känslor som ledde till kontraproduktiva handlingar. Istället för att få hjälp att förstå hur jag skulle hjälpa mig själv.

Varför sökte jag inte hjälp då? Jag söker bara hjälp när jag känner att jag sitter fast och det är sällan någon psykolog som kan hjälpa mig då. På något sätt har jag trott att kärlek är galet och ska vara det och inte kan behandlas i terapi. Men nu vet jag att jag lider av traumarespons. Det är därför jag ofta faller jättesnabbt och dödshårt och sen går allt åt helvete. Jag trodde att det skulle vara så, det är ju det man ser på TV för det blir så bra drama. Fast på TV blir det oftast lyckliga slut på något konstigt sätt. Verkligheten är sällan så, i verkligheten tar saker oftast längre tid än i sagan och är mindre magisk.

Jag har ljugit för mig själv och inte tagit mina problem på allvar, det är det ingen som har gjort. Men jag har ju haft så sjukt många problem att det är svårt att veta vad man ska satsa på. Har man ingen examen, inget jobb man vill ha, problem med vänner och bara älskar att festa och inget annat, ja då är det svårt att veta var man ska börja. Jag visste ju ingenting om ADHD då. Men det är ju inte bara ADHDn i sig som är ett problem utan dels mina dåliga erfarenheter från uppväxten och alla dåliga erfarenheter som staplats på högen sedan dess. Dåliga erfarenheter som skapar osäkerhet som leder till fler erfarenheter som bekräftar den skeva bilden.

Jag har verkligen full förståelse för att jag bara velat ge upp. Viola Davies skrev något bra om att när man är fattig och det är dåligt så måste man fixa det eller gå under, men när man är rik så kan man dölja det som inte funkar med pengar. Jag har ju aldrig känt någon press på mig hemifrån och sedan jag blev ”vuxen” så har pengar aldrig varit något problem för min mamma har alltid varit generös, för generös. Det var bara när jag var 11-12 och mina föräldrar just skilt sig och jag dessutom fick en häst som mamma klagade på ekonomin. Men vi bodde i en dyr etagelägenhet (i Smedjebacken förvisso), pappa och brorsan bodde kvar i vår stora villa med sjötomt, jag fick en häst (hon var inte dyr i inköp men en stallplats är ju inte gratis), mina föräldrar hade varsin bil och mamma pendlade typ 4-5 mil varje dag till jobbet. Så när jag hör om folk som varit fattiga på riktigt så kan jag bara använda min fantasi för att försöka förstå.

Men det blir ju också en del av problemet eftersom det inte finns något riktigt stopp. Jag fick dessutom en del pengar på försäkringen från min trafikolycka som jag kunde leva på när jag inte hade CSN. Jag har ärvt lite av min fars snålhet tänker jag ibland, fast där han är snål mot alla andra utom sig själv så har jag försökt att inte vara sån men kanske varit för snål mot mig själv istället.

Om jag hade haft riktig press på mig så kanske jag hade lärt mig att fråga om hjälp. Om mina föräldrar inte varit så upptagna av sina karriärer så kanske de hade haft tid att hjälpa mig mer, ja inte pappa förstås han kan bara tänka på sig själv. Jag kanske inte hade blivit så osynlig. Om jag dessutom hade varit dum och utåtagerande så hade förstås allt varit annorlunda. Men jag får kämpa för att vara jag, för att inte vara kameleonten eller ”den beiga mannen i macken”. Jag har aldrig lärt mig att stå upp för mig själv och det är så jäkla handikappande. Men det är väl aldrig försent att börja.

Jag hade tänkt skriva om frysta matlådor och sliskigt mangosmakande tyskt bubbel och nu har jag väl gjort det.