Vem vill vara den där tjejen, hon som råkade bli kär i han som var så onåbar och beundrad av alla? Ingen vill väl vara hon som begår historiens fånigaste misstag, att tro att en sådan som han, som är så smart och erfaren, skulle vilja ha någon som hon. Det är något ingen tror skulle kunna hända dem. Men vi vet alla att det ständigt händer, vi känner henne säkert någon gång i livet. Kanske är det en kompis kompis, en kollega, kanske är det en praktikant i Vita Huset. 

Grundpelaren i det hela, ja kanske i hela vårt samhälle, är att det alltid är hennes misstag, det är aldrig han. Han kan ju inte hjälpa att han måste skicka meddelanden till henne när hans fru inte är hemma eller visa upp sig halvnaken med svettiga muskler för att känna sig bra. Och han kan ju inte rå för om någon tolkar hans lättklädda selfies och låtar han skickar och långa texter, som att han skulle vara intresserad. Nej det är alltid hennes fel att hon faller för honom och skadar sig. Så klumpigt gjort, hon är nog inte så klok den där. Hon borde vetat bättre, talat klarspråk, ställt krav, varit TYDLIG. Eller bara gått därifrån, inte blivit kär, det hade varit så mycket enklare för henne då.

För honom spelar det ju ingen roll, han kan borsta av sig och berätta att han ju hela tiden var tydlig med att det ALDRIG skulle kunna bli något mellan dem. Han bara använde henne för sin egen vinnings skull, för att få bekräftelse och någon som lyssnade och tittade storögt, beundrande på honom. Fast det säger han inte förstås. Och all den tid de spenderat tillsammans, den var ingenting speciellt, bara vänskaplig. Inte ens kvällen på restaurangen då de förde ett samtal djupt förankrade i varandras ögon i timmar, trots att det satt två andra vid bordet. Men de var antagligen lika upptagna och kunde inte heller se någonting.

Men det var ju bara en middag och han hade förresten hela tiden en annan kvinna i sitt huvud, en kvinna som han senare presenterar utan omsvep och utan direkt förvarning. Men ja, om hon inte hade varit så kär och därmed synskadad, så hade hon kanske tagit tidiga tecknen på större allvar. Men hon tyckte säkert att det var lite förvirrande med alla dubbla signaler, alla outtalade sanningar. Alla ”jag kommer aldrig lämna min fru” när hon försökte pusha. För att senare faktiskt lämna sin fru, men kasta henne åt vargarna så fort hon visade en skärva av den ångest hon faktiskt kände. Utan förklaring, helt ute i kylan.

Hon borde ju ha lärt sig, det tycker vi alla, inklusive henne själv. Hon är ju inget barn, hon borde inte känt så. Vad han gjorde eller sa är alltid irrelevant. För han var ju tydlig. Kanske inte den där gången när han nämnde att om han lämnade sin fru så… och om hon och han nånsin skulle bli ihop då… Men det var ju högst teoretiskt, precis som lunchen och fikat som han bjöd henne på. Jaja, hon betalade ju för bensinen under resan till den andra staden där de umgicks en hel dag och kväll, för hennes skull. När hans fru var på konferens.

Och när allt är över, när hon förlorat. Då står han fortfarande där i centrum, med sin nya okomplicerade kärlek, leende mot nya och gamla människor. Och om hon berättar så blir hon den där, som är så naiv och ingenting blir bättre. För det är hon som har problem, inte han. Och om hon tiger, lever med sin skam och sitt brustna hjärta, ja då förlorar hon lika mycket ändå. Möjligtvis förlorar hon mindre om hon lyckas trycka ner alla känslor och låtsas som ingenting har hänt. Men sår som staplas på sår bygger sällan en stabil mänsklig struktur.