The Drugs Don’t Work – The Verve

Ibland undrar jag hur världen skulle vara helt utan mediciner. Ja okej vi kanske kan behålla penicillin och vanliga värktabletter, men resten; alla antidepressiva, lugnade, allergitabletter, ta bort dem. Jag undrar om det skulle bli en enorm skillnad på gruppnivå för mänskligheten? Eller om det faktiskt är så att mediciner inte fungerar så bra som vi tror.

Det låter kanske lite oväntat att jag skriver det här efter mitt inlägg där jag lovordade min nya ångestdämpande medicin och mitt nya liv utan ångest. Men min erfarenhet är att det alltid är någonting som skaver med mediciner. Det finns alltid någon oväntad biverkan som viktuppgång eller nedgång, förhöjt blodtryck, utslag, huvudvärk, muntorrhet, illamående, diarré eller ökad risk för sepsis. Listan är antagligen 10 gånger så ¨lång som det finns läkemedel och jag kommer ofta till slutsatsen att det inte är värt det, men det är förmodligen eftersom jag är relativt frisk. Mina största problem är ju sömnproblem, allergi, depression och ångest. Saker som går att stå ut med, även om livskvalitén ibland känns som den kunde varit bättre. Jag har nog hittills bara hittat ett läkemedel som inte ger mig några biverkningar alls och det är melatonin, ja alvedon också, men dem äter jag inte varje dag.

Som läkarbarn är jag ganska kluven till mediciner och har antagligen testat fler än jag borde. Å ena sidan tänker jag på allt ont som kan bekämpas med olika mediciner, men å andra sidan tänker jag på att man hamnar i en falsk verklighet där man tror att allting kommer bli bra bara man hittar rätt medicin och så är det ju verkligen inte. I bästa fall hittar man en gyllne medelväg och ibland räcker det, men ofta känns det otroligt B tycker jag. Kanske för att medicinerna bara gör ens liv ”normalt” och inget mer och då är kinkigheten mot biverkningar större än om medicinen skulle fungera som en riktig drog och göra livet lite bättre. Jag har dessutom tagit mediciner som varit direkt dåliga, som Ritalin. Visst den gjorde mig supereffektiv men den gjorde inte att jag kände mig mindre deprimerad och till slut blev jag ju utbränd. Givetvis var det flera saker som bidrog till mig totala krasch men ADHD-medicinen gav mig kraften att köra ändå in i kaklet. Annars hade jag kanske gett upp innan eller så hade mina sömnproblem tagit ut sin rätt.

Jag antar att det är lätt att lita för mycket på sin läkare och inte vara tillräckligt uppmärksam när man börjar med nya mediciner. Ibland går ju biverkningarna över efter ett tag. Men jag har blivit mer kritisk, det gäller nog rent generellt, efter de senaste årens händelser i mitt liv. Men bara för att man är kritisk så behöver man ju inte sluta testa saker, snarare tvärtom. Man måste vara kritiskt om man ska testa nya saker, det behöver ju inte vara negativt bara att man är mer uppmärksam. Man måste också påminna sig om att det är svårt att vara kritisk om man är ovan eller oerfaren, men om man är stämd till sina egna toner och lyssnar till dem så blir det enklare.

Från en sak till en annan. Kommer jag hädan efter bara göra bilder med AI? Det är ju väldigt kul.