Graduation – Vitamin C

Idag är dagen som ska gå till historien som dagen då jag tog examen. Eller kanske inte exakt så men jag fick idag intygen som visar att jag har en kandidat- och en masterexamen i husdjursvetenskap. Det känns otroligt stort för mig och jag trodde länge att jag aldrig skulle kunna motivera mig till att ta de där sista poängen som fattades för examen. Men någonstans i hjärnans mörkaste vrå uppstod en vilja att försöka. Det var när jag hade all fart i värden, när jag kunde klara allt. Innan jag mötte den omtalade väggen.

Då påbörjade jag en kurs, ja två till och med, men den ena orkade jag inte, trots att jag tog mig otroligt långt, men krafterna tog slut och jag såg mina svagaste förmågor dra ner mig i djupet. Den andra kursen klarade jag, trodde jag. Men det var någonting som saknades, jag behövde komplettera slutuppgiften och kursledaren och jag var sjukskrivna om vart annat så det blev först precis innan nyår som jag skickade in min winogratsky-presentation. Och sen fattades ändå 2 HP. Jag sökte 3 st 2hp kurser, kom in på alla och började på två. En blev jag klar med och det blev mina sista poäng innan examen.

Det känns abstrakt, som att den här examen är frikopplad från mina år som student på agronomprogrammet. Det känns som nånting annat än alla år av slit och oräkneliga omtentor, än känslan av förnedring och hopplöshet. Det känns bra för jag var verkligen olycklig som student då och jag kommer aldrig bli bra på att studera, men jag tycker ändå det är kul att lära sig saker nu och jag jobbar fortfarande med min andra 2 poängskurs bara för skojs skull och för att det känns bra att avsluta något man påbörjat. Jag vet att jag klarar av det om jag bara vill lägga den tid och energi som det kräver. Det är kul att lära sig på sina villkor snarare än att tvingas in i samma form som alla andra. Jag har aldrig varit som alla andra och jag kommer aldrig att bli. Men jag duger ändå och det enda som egentligen betyder något är att tro på sig själv.