Vårens första dag – Laleh

Jag tycker egentligen inte om Lalehs musik. Visst texterna och melodierna är bra, men jag står inte alls ut med hur hon sjunger. Vedervärdigt. Skulle gärna höra på covers av hennes låtar, men hennes röst klarar jag mig utan. Det känns liksom stel och forcerad precis som jag uppfattar henne. Nu är jag ju inget fan precis, men hon är ju svår att undgå eftersom hon är så populär, trots hennes röst.

Jag såg en YouTube-film om att bygga sin egen wordpress sida och blev inspirerad. Så jag bytte tema. Har ju haft samma i snart 2 år och jag har i ärlighetensnamn inte varit helt nöjd med det. Önskar att jag vore lite bättre på sånt här, så jag ska kanske lägga lite mer tid på det, det brukar ju vara ett framgågskoncept.
Jag är inte nöjd med det här nya temat heller, det är lite för vitt, så mitt mål blir väl att få bloggen att bli som jag vill ha den. Vet inte när det kommer bli klart, förmodligen aldrig, men någonstans ska man ju börja.

Igår var vi ute på en liten cykeltur, jag och Ann. Vi såg så otroligt många blåsippor! Som det vackaste ogräs. Det var nog en bra start efter mina veckor i dimman, eller vad man ska kalla det. Har varit så trött och seg i huvudet och känt mig halvsjuk. Men nu är det bättre och jag kan äntligen sätta igång träningen igen. Har inte saknat det men har saknat sällskapet och allt postitivt som kommer efter, humöret, sömnen, allt. Jag gick till och med så långt att jag sa upp avtalet med min tränare. Det är 4 månaders uppsägningstid, men jag har fått nog. Tycker inte att han är lyhörd nog, jag menar en tränare ska väl lyssna på ens önskemål och komma med förslag som man diskuterar? I alla fall när kunden är en vuxen som inte planerar att bli elitidrottare utan mest vill komma igång och bli bättre. Dessutom står jag inte ut med bristen på variation, exakt samma gymövningar varje vecka, en gång har han ändrat antalet reps och set, det är allt. Känns som jag lika gärna kan lägga upp träningen själv i så fall. Kanske fråga AI, helt gratis.
Nu har jag tre cykelpass i veckan, fast jag bara vill ha 2, som att det inte går att ändra. Min prio är ju inte att bli snabbast på nästa tävling utan att bli hållbar och inte träna ihjäl mig som jag gjort tidigare. Men det är ju bra att jag satte gränsen och sade upp kontraktet, synd att jag inte gjorde det tidigare bara.

Har insett att mina marginaler är så små nu för tiden. Jag pressade mig en aning, hade mycket på schemat och körde på med träningen, och sen blev jag sjuk. Men det blev åtminstone inte värre än att jag var hängig, inte som förra sommaren när jag tappade fotfästet helt efter midsommar och blev ett vindögt vrak, helt bortkopplad från allt. Kan inte pressa mig på samma sätt nu. Stressnivån gick ner tillslut och nu är det långt tillbaka, om det ens går att nå den där utomjordiska växeln, jag vet inte. Det spelar kanske ingen roll, det var ju i vilket fall inte värt det.

Jobbar mycket på att vara nöjd med mitt liv som det är ändå, med mig själv. Inte dras ner i missnöjesspiralen och ständigt vilja ha mer och mer och fastna där. Det är som ett framgångsrecept för olycka. Det eviga missnöjet och ångesten av att aldrig duga till något, aldrig vara tillräckligt bra. Det är som ett gift. Jag har kommit en bit på vägen, men jag försöker ständigt bli lite mer som den jag var, speciellt utseendemässigt. När man ser gamla bilder och drömmer sig tillbaka till hur man såg ut, oavsett hur man mådde. Om man bara kune må som bäst och vara snygg, som då! Men det är ju hopplöst, i alla fall om man inte vill lägga sin förmögenhet på skönhetskirurgi. Och jag är emot allt sånt. Men jag matas ju ändå med samma plastikiga bilder där folk som är 60 ser ut som 45 och folk som är 45 ser ut som 20. Det är sjukt och så otroligt svårt att värja sig emot. Och jag känner att jag vill träffa någon och skapa en eldfast relation bara för att slippa oroa mig för att jag åldras. För vem ska vilja ha mig när jag ser så gammal och sliten ut, när mitt ansikte är rödflammigt och kinderna plufsiga? Och vem ska jag kunna få? Det är så sjukt. Egentligen är jag ju ganska nöjd med mitt liv som det är, men jag liksom sörjer mitt utseende, hur löjligt det än är. Jag undrar hur man slutar.

Egentligen hade jag tänkt skriva om hur våren sipprar in i blodkärlen och gör en till en ny människa. Men istället blev det det här. Saker blir sällan som man tänkt sig.