När man är sjuk länge, man har något i kroppen som inte riktigt vill ge med sig och man känner sig begränsad under lång tid. Kanske måste man hålla sig lite isolerad eftersom man är trött och inte vill smittas och man vet inte om man borde vara hemma eller på jobbet. Och hemma går det knappt att vara på grund av förnsterrenovering och på jobbet är man en udda fågel på grund av överkänslighet mot kemikalier osv. När man sen slutligen gör något drastiskt, t ex åker 52 km skidor på tre dagar, och blir sjuk på riktigt så är det inte alls skönt som en befrielse, det är bara ännu värre.

Alla tankar man hinner tänka, all oro man hinner känna och all smärta (om det är en sådan sjukdom). Man tror nästan att man är redo att läggas in, om inte för sjukdomen så för att man håller på att bli helt galen. Som om alla mörka tankar som finns, sipprar in genom ens öron och gör att det känns kusligt att vara sig själv. Man hinner tänka att man har ALLA allvarliga sjukdomar, att ens familj ska dö (om inte idag så en dag och det är illa nog), man tänker att detta är ens nya normala att man alltid kommer vara så här sjuk, att man är ensammast i världen, att man aldrig kommer ha en pojkvän igen och det bara fortsätter i all oändlighet och man STÅR.INTE.UT. Men så blir man plösligt frisk, efter vad som känns som en evighet, men egentligen bara är en dryg vecka och allt känns plötsligt bara bra, ja till och med bättre än innan. Solen skiner, det är varmt och de flesta bekymmren har bleknat till torra vissna blad.

Du inser att du antagligen behövde den här sjukdomen för att katalysera ditt inre monster. Som en excorsism som förlöser onda ångestandar och ersätter dem med andra, ljusare väsen. Det är alltid som mörkast före gryningen sägs det och det gäller kanske också mindre infektioner.