Lördag, på tåget från Florens mot Montecatini Terme. Det är 24 grader utanför fönstret och himlen är klarblå. Flyget blev 2 timmar försenat och jag har inte ätit någonting, förutom 5-6 dadlar och en banan, sedan 7.30. Men jag är inte hungrig. Min kropp tycks ha avskaffat hunger och istället implementerat huvudvärk, trötthet och yrsel. I minst 20 minuter kretsade vi kring flygplatsen, i alldeles för små cirklar, tills kallsvetten och illamåendet var nära att brisera. I sista stund rätade saker upp sig och vi gick ner för landning.

Vi tog mark och kom in i den smockfulla ankomsthallen, bland de minsta jag sett. Man skulle kunna tro att kvadratmeterpriserna är så sagolika i Florens att de fick dra in på flygplatsens storlek. Väskbandet, även det i en miniatyrklass för sig, försökte kompensera detta med att snurra extra snabbt. Tre flighter på samma lilla band, evighetskö till toaletterna, en vattenfontän som krävde egen vattenflaska, skakiga ben. Mirakulöst nog fick jag tag i min väska och kunde ta mig ut, köpa en flaska vatten, hitta en toalett utan kö och bege mig till spårvagnen som tog mig på en skakig färd till centralstationen för byte till tåg mot Montecatini Terme. Givetvis med Florence + the Machine i lurarna.

En rask promenad från tågstationen till torget i centrala Montecatini. Låt dina vänner göra en pin för att du ska kunna hitta dem, gå ändå fel. Gå till rätt ställe. Väl där kan du beställa en pizza ”utan allt” på restaurangen på Paizza del Popolo, ta en fanta till så blir det blyga 10 euro. Evetuellt den billigaste måltiden på hela resan. Att åka till Italien trots allergi mot mjölk, tomat och histamin kan verka ganska dumt, men allt handlar ju inte om mat. Mest handlar det ju om cykling. Och den vegaska glassen i Italien är sagolik.

Söndag och första rundan för mig, som anlände sist i gänget, bar av till Pisa där det utlovades möjlighet att ta tåget hem, ifall det kändes lagom långt med 10 mil. Vi såg dock aldrig något tåg och plötsligt var vi på väg därifrån. Det fanns även tågstation i Lucca, 3 mil hemifrån, men även det tåget missades och sen så var vi ju typ hemma vid hotellet, 155 km senare.

Kroppen gjorde nästan små glädjetjut och kändes totalt i obalans efteråt, så det fick bli en dags vila innan nästa roliga upptåg, vilket blev en platt runda på ca 7 mil. Vilodagen spenderades med att ta den lilla bergbanan upp till Montecatini Alto, en gammal del av staden på en höjd. Otroligt pittoreskt, men en aning turistigt. Vi åt lunch på den turistigaste restaurangen med en meny som dröp av AI-illustrationer och mat som smakade därefter.

På onsdagen tog vi oss i kragen och betade av en runda upp i bergen på 8 mil och 1600 höjdmeter med teperaturer mellan 9 och 24 C. Trots att jag laddat upp med blodpudding i flera veckor och fortsatt med dubbeldos järn och ätit rött kött flera dagar så kom jag sist upp. Det är svårt att beskriva hur det känns att cykla uppför en backe som aldrig tycks ta slut, men för mig är det alltid en utmaning och ingen kommer någonsin kalla mig bergsget. De andra väntade snällt på mig och på den pyttelilla restaurangen som vi till sist hittade bjöds det på potatis/pumpasoppa med pasta som smakade underbart! Även den för 10 euro.

Dagen efter utlovades mindre backar och kortare tur, men vi insåg snart att vi blivit lurade och jag tror att de flesta, inte bara jag, fick hoppa av och gå när lutningen närmade sig 23%. Man önskar innerligt att man vore antingen starkare eller lättare eller att det fanns en liten motor i cykeln. Men ytterligare knappa 1200 höjdmeter och 60 km kunde checkas in på strava-kontot vid dagens slut och det är väl ändå något att vara stolt över, trots allt. Som tur är så är vi ett glatt gäng med enbart snälla, trevliga och roliga individer vilket gör turerna belönande på ett alldeles speciellt vis. Hemma är det är inte ofta tillfälle ges att skratta som vi gör.

Fredagen fick bli vilodag. Om 21 840 steg kan räknas som vila. Fyra av oss tog tåget till Lucca för att kolla på murar, äta god mat och glass, med Luka av Suzanne Vega på repeat i hjärnan.

På lördagen tog vi oss upp genom ett fantastiskt landskap. 1357 höjdmeter och vyer att spara i själen till sämre dagar. Vi utsåg Bagni du Lucca till den vackraste turen, trots att även denna slutade i ”Prutten”, Prunetta, som nästan alla andra turer. Inte för att det är något fel på Prunetta, men när jag förklarat mina allergier för servitrisen så fick jag pasta med olivolja, bara, och det kostade inte 10 euro.

Sista dagen blev lugn med en tur till Vinci för glass och bevittnande av en italiensk crusing. Vi delade även stundtals rutt med cyklister från ett granfondo-lopp, vilket var kul. Den italienska crusingen var betydligt trevligare än den svenska motsvarigheten. Bilarna stod still och jag såg knappt en enda vräkig amerikanare, vilket kändes uppfriskande.

För att summera resan kan man väl säga att det var riktigt, jäkla bra. Visst min form var inte så bra, men helt okej med tanke på omständigheterna med järnbrist och allergier, fönsterresnovering och sjukdom i mars. Meningen var ju ändå att vi skulle bli bättre. Totalt cirka 50 mil och 6000 höjdmeter var ändå en klar förbättring mot förra året då jag fick ta fler vilodagar och kände mig mycket mer utmattad rent fysiskt. Dessutom sov jag sämre och skrattade mindre eftersom laguppställningen var något annorlunda förra året. Årets resa får 5/5, eller kanske 4,5, någonting måste ju kunna förbättras.