Snart är jag där, på 42, meningen med livet. Men just nu är jag blott 41 och njuter fullt ut av det. Av att försöka göra karriär, hitta en partner och ta hand om mig själv och mina nära och kära i en värld av maktgalna diktatorer, krig, förtryck och miljöförstöring.

Jag har tagit en paus från att läsa tidningen och det känns rätt bra, mindre ångest. Och så har jag gett dejtingen ett nytt försök för att jämna ut ångestbalansen lite. Det är ju aldrig bra att ligga på noll. Det visade sig att nyheter inte alls ger lika mycket ångest som dejting. Nyheter har ju nästan aldrig gjort mig något ont, dejting däremot.

Det brukar sägas att livet passerar revy när man är nära döden. Men jag känner att alla dåliga erfarenheter från mitt kärleksliv blixtrat förbi som en riktigt läskig skräckfilm, de senaste veckorna. Det är rätt otroligt egentligen hur ens hjärna fungerar. Utåt verkar man helt normal, men på insidan är det fullt krig. Konspirationsteorier slåss mot vettet och ett sargat hjärta försöker hålla sig över ytan. När man blivit sviken och ljugen för så många gånger, hur ska man våga lita på någon? Och hur ska man våga tro att någon faktiskt är så bra som hen verkar? Och sen måste man dessutom lära känna personen och avgöra om man faktiskt vill vara ihop. Det är utmattande minst sagt. Men jag antar att jag fortfarande tänker att det är värt det, för varför skulle jag annars hålla på?