Det är sommar igen och det gick fort. Jag har varit rätt upptagen den senaste tiden, dels med rent praktiska saker, dels med min ständiga följeslagare ångesten. Jag sprang, bokstavligen, så att jag fick en muskelbristning i låret, jag var på fest, jag var på en intervju. Sen var jag i Dalarna och i Västerås och i Dalarna igen. Jag cyklade och jag skrev en novell till en tävling. Jag trodde jag var kär, kanske var jag det, men rädslan förstörde. Ropade in en matta på auktion. Jag kräver för mycket, för tidigt, alltid är det något, det kan aldrig vara enkelt, enkelheten skrämmer mig. En guldafghan. Om jag inte kan se problemet så måste det vara dolt och det skrämmer mig. Den passar perfekt till min soffa. Ser mig själv i alla jag dejtar och det är kanske inte så bra. Både till färg och form. Litar inte på mig själv och ändå är jag den enda jag litar på. Det är nog min finaste matta hittills. Har tusen försvarsmekanismer i mitt skal.

Men allting upprepar sig, det kan hända att jag får en chans till. Jag gav en andra chans förra sommaren. Vad gör man med en andra chans? Hans försvarstal höll inte i rätten. Och mitt försvarstal? Att jag älskar skräckfilm men är rädd för spöken. Att jag behöver en hand att krama, men vet inte alltid vilken jag ska välja. Att jag sett dem alla och ingen slutar lyckligt. Ändå sätter jag igång en ny, med spänd förväntan. Kross my heart and hope to die.

Den första som andas på riktigt i rymden – Veronica Maggio