Om du läst mitt inlägg från i höstas när jag fick nya tänder, så vet du kanske att mina båda framtänder är rotfyllda, nedslipade och ersatta med porslinskronor. Jag bytte 20 år gamla kronor och satte dit nya, snyggare och helare exemplar och allt har varit frid och fröjd ända tills för någon månad sedan då jag plötsligt fick känsel i min högra framtand. Den liksom pulserade och ilade, mycket obehagligt och underligt. Hur kan en tand som varit död i 30 år plötsligt kännas mer levande än alla andra tänder? Jag bokade tid hos tandläkaren som undersökte och röntgade utan att hitta någonting. Det verkar nästan som om jag fått fantomsmärtor.

Att bli kär igen efter att man blivit svårt skadad i tidigare relationer är lite som att ha fantomsmärtor. Trots att den nya personen inte har någonting med den andra att göra så är det liksom omöjligt att inte få flashbacks och såklart, ångest. Fantomångest, som uppstår trots att ingenting ångestframkallande finns. Den drar in som ett ebolasjukt söke och griper sina kalla klor om lugnet och tilliten. Plötsligt ser du spöken överallt och känner dig hemsökt. Övertygad om att det värsta kommer hända och det värsta kan vara nästan vad som helst, med varje ny dag kommer ett nytt katastrofscenario.

Stressnivån går upp, man slutar sova, slutar äta, slutar fungera som vanligt men fejkar sin vardag så att inget ska märkas. Produktiviteten har aldrig varit bättre eftersom det gör ont att vara stilla och känslan av duktighet fungerar som ett bamseplåster på den pulserande varbölden som är din själ. Rätt vad det är så spricker den. Det stänker och stinker och alla som kan springer därifrån. Bamseplåstret lämnas vind för våg på golvet medan den stora förbandslådan plockas fram.

Fluoxetin, hydroxyzine, en skvätt alkohol, en tid hos terapeuten, ett samtal till en vän, förtvivlade sms till en annan. Du undrar plötsligt vem du var nyss. Vem var det som tänkte de där tankarna egentligen? Var går gränsen mellan verkligehet och förbannat dikt och hur ska man skilja dem åt? Hur vet du vad som är sant? Finns det någon bättre lösning än lobotomi? Borde du gå i kloster?

Det finns inget lätt svar. Bara kanske att våga stanna kvar och fortsätta reflektera, ställa de svåra frågorna som du är livrädd för svaret på. Om du klarar av det finns en chans till personlig tillväxt. Att relationen ska lyckas är kanske att hoppas för mycket, men en dag kommer du att vara klokare än nästan alla andra. Förmodligen fortfarande singel men vis som ett orakel.