Jag har en favoritförfattare; Valérie Perrin. Jag är inne på min fjärde bok av henne och jag känner mig så hemma i hennes berättelser. De är alltid en blandning av svårt och fint och jag känner att jag blir klokare av att läsa om hennes karaktärers öden. Den här senaste boken heter Kära Faster och innan har jag läst Färskt vatten till blommorna, Tre och Glömda om söndagen, i den ordningen.

I kära faster upptäcker huvudpersonen att hennes faster har dött, för andra gången, och åker till den lilla franska staden för att reda ut hur det kunde hända. Det är en bok om lögner och uppoffringar, kärlek och dåliga föräldrar. Jag inser att min egen relation till sanningen är hemskt anal. Jag är nästan alltid alldeles för ärlig. Men det är mitt sätt att inte förlora mig själv tror jag. Tyvärr blir jag väldigt nervös när jag tror att någon ljuger för mig och vill gärna kräva att de ska vara lika ärliga som jag. Men det är inte rättvist. De flesta vill skydda sig själva och sin integritet genom att inte berätta allt, inte för alla åtminstone. Nu säger jag inte att jag berättar alla mina hemligheter för alla, verkligen inte. Men jag tror inte det finns någonting om mig som någon annan inte vet. Ingen vet allt men alla vet nåt.

Det absolut finaste med Valérie Perrins romaner är de fantastiska vänskaperna hon skriver om. Karaktärerna är så fina mot varandra och så generösa. Kanske är det en kulturell grej, kanske är det så i Frankrike, för jag känner inte igen det från Sverige. Men kanske är det bara ett grepp från författarens sida att göra böckerna mer uthärdliga. Kanske är det hennes sätt att försöka påverka världen så att den blir ett bättre ställe. Det tål att tänkas på till eventuella framtida romaner.