Jag tänker mycket på kärleken. På mina brister. På mellanrummet mellan mig och kärleken. Det finns liksom alltid ett glapp, en paus, en avgrund mellan oss. 

Jag faller nästan alltid på 5 röda sekunder. Ingen faller lika fort som jag. Och det är alltid ödesdigert. För när jag fallit så blir jag en annan. Likt transformers förvandlas jag från en glad lättsam tjej till en spänd, misstänksam häxa. Mitt nervsystem går igång på alla cylindrar och försöker avvärja den stora attacken. Förnuftet hänger inte med alls, logiken letar fakta som ska återställa nerverna till sitt normalläge. Men sådan fakta finns inte. 

Nervsystemet lever genom gamla minnen, gärna dåliga sådana. Det spelar upp skräckscenario efter skräckscenario och frågar; men det här så? Hur ska du skydda dig mot det? Och logiken letar frenetiskt efter rätta svar som inte finns. För nervsystemet är bästis med fantasin och i fantasin finns inga gränser, världarna är oändliga. Och trots att det är fantasi så känns allt extremt äkta. 

Det verkar då egentligen bara finnas en väg ut. Och det gör förstås ont men att förlora den man älskar tidigt är kanske ändå mindre plågsamt än att göra det senare. Reaktionen är instinktiv, likt en självutlösande katapultstol, tar det undermedvetna över och ser till att förstöra och ödelägga så mycket som möjligt. Skydda hjärtat till varje pris. Och priset är högt men en del av mig är övertygad om att det är värt det. En del av mig är helt övertygad om att det bästa är om jag aldrig skaffar familj och aldrig blir lyckligt kär. Jag önskar att jag kunde be den delen av mig att dra åt helvete, men det funkar uppenbarligen inte så. Likt en förbannelse sitter vi ihop som två organ i samma kropp som förgiftar varandra. 

Dessutom faller jag alltid för samma typ. Han som får dig att känna dig mest speciell i hela världen, men som egentligen inte menar någonting av det han säger, det är bara ord. Inom honom finns en stor skräck för känslomässig intimitet. Men han döljer den så väl att han inte ens kan se den själv. Han är ju en bra person, vill ingen någor illa, men han vill gärna få ligga i alla fall. Allt för din skull.