Vi hamnade i de ortodoxa judarnas kvarter i Wien. Aldrig sett så många män med hatt och lockar, flera på sparkcykel som såg ut att vara 12 år gamla, en äldre med en plaststol under armen. Undrar hur ser kvinnorna ut och om de åker sparkcykel med plaststolar?

Wien är vackert. Så många gamla byggnader finns bevarade och det nya smälter oftast in bra med det gamla. Förutom möjligtvis längs floden, där grafittin har fått ta över och bildar brokiga mönster på betongen. Jag har dessvärre blivt helt beroende av snapchat och tar inga vettiga bilder förutom av mig själv och några målningar av Picasso på museet Albertina. Hotellet vi bor på har okej rum men trapphuset ser ut som något från en underfinansierad kommunbyggnad i Polen och sängarna är alldels för hårda för min prinsesskropp. Ryggvärken förföljer mig dagarna i ända och dämpas bara något av de receptbelagda naproxentabletterna jag har med mig. Och som om det inte vore nog så får jag 3 munsår och köper en konstig salva på dm (min favoritbutik sedan Italenresan) som faktiskt verkar funka lite grann, det gör åtminstone mindre ont när jag äter.

Tyvärr så är allting lite för bra i övrigt. Jag och Max spinner loss likt de ADHD-mongon vi är och det toppat med allt snapchattande blir till en härlig dopamincocktail som gör att jag glömmer bort att äta. Blir orimligt trött, äter vattenmelon och ligger i sängen hela kvällen.

Dag tre tar vi tåget till Klagenfurt och möts av sol och stekande värme och det känns som vi åkt på semester från semestern. Hotellet har allt som de förra hotellet saknade plus en skinande guldkant. Skulle kunna sitta här och snapchatta resten av semestern om det inte vore för att David insisterar på att vi ska åka och bada. Och det vill jag ju också. Visa upp min nya smala kropp och förvandla cykelbrännan till en bikinibränna, flirta med den unga barterndern som gav mig alldeles för mycket växel och finna svalka i vattnet.

På kvällen när vi ätit på vårt favorithak Ricardos passar jag på att svimma där jag sitter och har halsbränna från helvetet. Jag antar att det är allt snapchattande som tar ut sin rätt, eller så kanske är det för att jag åt en påse kanderade nötter till lunch. I vilket fall så rings ambulansen in, och två unga män tar mitt bodtryck och blodsocker och konstaterar att allt verkar lugnt. Jag får skriva på ett papper och lämna min adress, eftersom jag aldrig kommer ihåg att skaffa det där kortet från försäkringskassan som man ska ha med sig på alla resor. Jag eskorteras av mina oroliga vänner till hotellet och går genast och lägger mig och snapchattar lite mer.

Ringer min mamma som förklarar att även hon svimmat av magont flera gånger och att SSRI har stor påverkan på magen eftersom vi har fler serotoninreceptorer där än i hjärnan. Jag undrar om min mage styr mig mer än min hjärna och hur fan de mår som opererat bort magsäcken? Beslutar mig för att äta bättre och dricka mindre alkohol.

Kycklingsallad utan tomater har jag ätit ungefär 4 gånger under de senaste 5 dagarna, en gång glömde jag säga till och fick tomater, kanske var det på grund av det som jag fick alla munsår. På Ricardos åt jag en portugisisk stek och det verkade ju inte funka särskilt bra så får nog hålla mig till sallad. Imorgon ska det bli regn så då tänkte vi gå hem till Max och klappa hans katt Åsa.