Vi går in på semesterns upploppsvecka och för att sammanfatta tiden som gått så räcker det kanske med ett ord: Kanontoppen! (OBS! Ej ironiskt.)

Trots en lömsk urinvägsinfektion, som inte riktigt ville ge sig till känna förrän det det rann ont blod ur min kropp, så har faktiskt det mesta varit helt jävla fantastiskt. Resan till Österrike innehöll, likt ett Kinderägg, allt man kunde önska sig (spänning (humor), leksak (vänner) och choklad (alkohol)!) och senaste veckan i Sälen har även den varit en fullträff, trots aningen tveksamt väder ett par dagar. Men tre burkar hjortron- och två burkar drottningsylt är ju en skatt bara det. Plockade tillsammans med min skogsvän Sofie!

Är det så här mitt nya liv efter SSRI ska bli? Kommer allt vara så här bra jämt? Antagligen inte, men jag njuter till fullo i stunden och försöker bli en bättre version av mig själv. Jag känner nämligen att jag blivit mer egoistisk, mindre orolig för andras känslor och mer på jakt efter egen bekräftelse. Utan ångest blir allting så enkelt. Även att ge beröm och komplimanger har blivit 100 gånger enklare. Men som knasig ADHD-tjej så måste man minnas allt man lärt sig och inte bara jaga en skön känsla, man måste stanna upp och försöka se sådant som annars kanske glöms bort och inte göra allt för förhastade saker.

Men det går bra. Har bara råkat skaffa en ny mobil (på avbetalning fast jag är emot det), köpt lite nya kläder (som jag absolut behövde) och testat downhill, vilket var sjukt roligt och nu vill jag ha en heldämpad MTB och köra varje sommar uppe i stugan. Ja jag köpte en ny träningsklocka också, men det var ju över en månad sen så det räknas väl inte?! Mina ben är fläckiga av blåmärken som om jag var blödarsjuk, trots att jag inte ramlade en enda gång. Men jag intalar mig att det är coolt, som en tatuering, och mer som ett kärt minne än en skada.

Känns lite som att jag blivit ung på nytt och dessutom fått ett självförtroende. Som om obalansen i mitt inre plötsligt fått fast mark under fötterna, riktiga betongfundament. Och som om inte detta vore nog så har jag återfunnit min libido. Den befann sig på en gammal, förfallen kyrkogård i ett träsk. Trodde den var förlorad för alltid, men har likt Jesus återuppstått. Kanske är det därför som allt känns så bra. När jag var yngre var min sexlust en väldigt stor del av min identitet och när den försvann så blev jag en aning vilsen. Men nu har jag hittat mitt inre google maps och kan köra på åt helt fel håll fast det står att det är rätt. Bara känslan är bra så är det väl najs?

Den här sommaren kommer kanske gå till historien som den bästa nånsin. Men det är ju knappast som att jag minns alla mina 41 somrar så kan tyvärr inte lägga fram några bevis. Men eftersom lyckan är orsakad av lagligt knark så verkar det väl troligt? Den bästa sommaren på antidepp! Som jag minns det var jag ungefär lika lyrisk när jag åt en annan SSRI i tonåren, tror dock inte det var sommar då och jag slutade ganska snabbt igen eftersom det funkade så sjukt bra. Det var ett misstag. Nu tänker jag aldrig sluta.