Jag har förlorat mig i den här semestern. Gått all in och bjudit på mig själv, fått mycket tillbaka. Jag har varit dekadent och njutit av både mat, vin, sol och annat. Jag har verkligen förlorat mig i det sköna med att leva, unnat mig utan dåligt samvete. Men nu rycker verkligheten närmare, jag känner det i luften att det är dags för avvänjning, torken, dags att växa upp och återgå till sitt vuxna ansvarstagande jag. Det är inget man vill, det är ett måste, men efter några dagar så brukar det kännas bättre. Livets goda dagar hänger kvar som snödrivor som långsamt smälter i väntan på riktig snö och nya lediga dagar och vänner och annat gott.

Nya dilemman har smugit sig upp vid horisontens kant och nya frågor slåss om utrymmet i min hjärna. Kanske blir det bättre när jag börjat jobba och fått in rutiner. Men tänk om det inte blir det? Tänk om den här underbara duschen av lycka kommer ta slut när löven gulnar och vardagen dundrar in med kalla vindar och mörka kvällar? Är detta bara en tillfällig svacka? Jag vill ju vara i det rosaskimrande landet jag varit i de senaste veckorna. Men allt var kanske bara en semesterdröm? Bäst att försöka njuta av de sista dagarna innan dopaminboosten förvandlas till skakiga abstinensbesvär.