Fem dagar in i verkligheten och jag känner inte alls att jag vänjer mig. Det känns inte alls bättre. Inte än i alla fall.

Fyra dagar in och jag är tröttare än nånsin, stressnivån på topp. Eller den var men nu är jag bara trött och lite vilsen. Längtar tillbaka till enkla lata dagar av njutning, försöker återkalla dem men det kostar. Måste kanske spara så att jag har råd, energibanken har väldigt låg ränta. Men jag har åtminstone ingen ångest och jag ser saker så tydligt nu. Tror jag.

Ser mig själv för den jag är, inte den jag försökte vara eller trodde att jag var. Det är ingen ren, skär, oskuldsfull bild som dyker upp i spegeln direkt. Men det kanske är bättre att vara sån som jag är, skamlös och full av liv. Mer levande än jag någonsin hade kunnat hoppas för bara ett litet tag sedan.

Det har varit så många tunga släpiga år där allting gått på halvfart och glaset varit halvtomt. Som om livet var en gammal avloppsledning som nästan satt igen av gammal skit. Men så blir det stamspolning och plötsligt rinner allt med full fart.

Mönster blir plötsligt så tydliga och jag inser hur viktig spänningen är för mig. Först sökte jag mest bekräftelse, men nu är det spänning som står högst på önskelistan. Tack vare min nyvunna självsäkerhet känns det inte så farligt att kliva utanför boxen, utanför ramen. Vara fel men vara rätt för mig själv. Känner plötsligt att det viktigaste för mig är att jag mår bra, inte att jag gör det jag ska.

Ett sorts självförverkligande i det lilla. Lycka i det stora.