Jag har saknat skivarlust. Har varit utomjordiskt trött och ganska upptagen, dessutom sjuk. Det har varit bröllop, möhippa, svensexa och Max har bott hos mig 2 gånger. Jag har inte tränat på säkert 3 veckor och jag har fått mer komplimanger än någonsin. Om det inte hade varit för att jag mått så dåligt fysiskt så hade jag sagt att livet leker, men trötthet, halsont och diskbråck, IBS, UVI och andra åkommor har avlöst varandra och jag har känt mig riktigt svag. Men det har varit okej, allting är okej nu för tiden.

Jag måste kanske börja skriva om något annat än mitt liv i den här bloggen, eftersom allting är bra nu. Det finns liksom inga ångestfyllda tankar och känslor och jag grubblar generellt sett inte så mycket längre. Som om saker blivit mer konkreta och lätta att förstå. Har blivit mer social. Kanske skulle gå så långt som att säga att jag blivit normal, hur sjukt det än låter. Och det känns också okej. Jag är inte ens supernojig över mina fysiska åkommor, vilket hade varit fallet för ett halvår sen.

Undrar om det kommer komma en tid efter denna. En tid där allting är bra, även hälsan, och kommer jag då kunna genomföra stordåd? Det är väl dumt att hoppas för mycket men det är en kul tanke när man försöker förstå meningen med allt. Om det nu finns någon. Brukar inbilla mig att karma existerar, men det verkar väl ofta ganska tveksamt.

I vilket fall så slog det mig att jag blivit den jag hatar. Eller kanske inte riktigt så drastiskt. Men lite på hållet. Vet inte hur jag ska förklara det men jag har kastat ut alla drömmar om ett kärleksfullt förhållande och tagit in bekräftelse i dess ställe, och jag älskar det. Under så många år har jag suktat efter den monogama, trogna, stora kärleken och nu är jag bara så trött på att drömma om luftslott som inte finns. Jag vill ju leva och vara glad nu och inte vara deppig över alla män som inte vill ha mig. Speciellt inte när jag kan vara glad över att det faktiskt finns de som vill ha mig, även om det kanske inte är riktigt på det sättet som jag drömde om en gång i tiden och inte dem jag drömde om. Men vad spelar det för roll?

Jag har läst mycket om anknytningspsykologi och försökt hitta mig själv där i den osäkra jagande själen och det har jag väl gjort också. Sen kan man ju inte utstaka sitt liv efter en teori, men det kan ju vara en bra förklaring till varför saker är som de är och varför drömmen är så svår att fånga. Jag har nog helt enkelt inte vad som krävs. Och det är okej, jag är inte värdelös som människa för det bara lite annorlunda.