Det var en fredag i augusti, jag var ute på ett nyöppnat ställe i stan med två vänner. Vi åt schnitzel och drack öl. Det var en trevlig kväll men inte så sen eftersom vi var ganska trötta. Jag visste inte då att det var sista gången på flera veckor som jag skulle vara mig frisk. Men sen kom halsont, trötthet, helt enorma halsmandlar med gula prickar och det satt i i veckor! Och redan innan hade jag besvär från ett förmodat diskbråck.
Det var en trevlig kväll, och det var kanske inte ens kvällens fel att vi blev sjuka, jag säger vi för Sofie blev också förkyld och har varit min vän i nöd hela tiden. Inte riktigt samma symtom, men lika envist har de hållit sig kvar och inte gått över.

Men nu är september över och allt ska gå tillbaka till det lite mer normala. Rutinernas tid är här! Hatar rutiner men de kan vara bra för en också. Det mesta i livet är ju faktiskt rutin och det är väl därför man tycker så mycket om det andra, det oväntade. Samtidigt knarkar man trygghet på någon nivå. I grund och botten finns en social otrygghet som tvingar en in i vissa mönster. Det är givetvis inte så för alla, men jag är nog knappast ensam att vilja ha en sorts imaginär snuttefilt i form av ett fast jobb eller någon som alltid svarar på ens Snapchats, även om det tar 5 timmar. Det inger en falsk trygghet. Okej ett fast jobb är en reell trygghet, men också en falsk. För ens jobb är inte hela ens liv, förhoppningsvis. Bara för att man har en fast punkt så kan det mesta andra ändå gå åt helvete. Man kan ju rent av jobba ihjäl sig.

Jag har tänkt på att jag ofta hänger upp mig på små obetydliga tecken på trygghet. Oftast har det med kärleksrelationer att göra, det är som att jag ett, tu, tre blir alldeles vidskeplig och tror på all möjlig skit. Börjar läsa in orimliga tecken i de mest konstiga saker. Och allt beror på den här osäkerheten som jag inte står ut med, när det känns som att två saker är sanna samtidigt. Som till exempel att man har en grym kemi med någon som samtidigt är ihop med någon annan. Ibland känner jag mig så sjukt dum när det kommer till kärlek och det är det väl många som gör. Jag har åtminstone inte blivit svindlad och det var länge sedan någon var otrogen mot mig. Men ja det var ju länge sedan jag hade ett förhållande över huvud taget, men vad jag vet så är det ingen som varit otrogen sedan jag var i tonåren, men det är mycket man inte vet och det är väl lika bra. Allt behöver man inte veta. Men man bör veta sitt egenvärde och det är en fördel om man kan ha viss självbehärskning ibland. Och det är väl här jag oftast fallerar.

Tålamod är ju svårt när ens tankar har fastnat på det långsamt tickande timglaset och det kliar i fingrarna. Egenvärde är svårt när man är uppvuxen i en familj där den ena förälderns värde alltid åsidosatts utan logisk förklaring. Där den ena fått göra allt hushållsarbete medan den andra suttit bakom en tidning. Där bara den ena gått ner i tid för att ta hand om barnen. Där det bara är den ena som är tillförlitlig över huvud taget och den andra låtsas som att den är viktigare än så. För hen är ju felfri, hen har alltid ett frikort på något magiskt sätt. Kanske är det dumt att inte köna föräldrarna här. Jag menar om min pappa hade varit en mjukisman som gjorde allt för oss barn, vem hade jag då varit idag? Vem är jag utan daddyissues? Det kommer vi nog aldrig få veta. Känns inte som att en ljusning är nära precis, snarare tvärtom. Men det är alltid som mörkast innan gryningen sägs det så kanske blir det bättre snart.

Jag har under min sjukdomsperiod inte kunnat träna på ca en månad. Senast det hände var när jag var utbränd för tre år sen. Men det har gått utmärkt den här gången, det har bara varit skönt liksom. Som om hela mitt välmående inte beror på om jag tränar tre gånger i veckan eller ej. Sjukt. Kanske ska börja röka och äta skräpmat också när jag ändå är på väg ner i fördärvet? Eller så tar jag mig i den berömda kragen och blir mer som jag var innan sommaren. Är dock inte helt säker på att det går.