Den här bloggen består till största delen av reflektioner och tankar kring saker som skett. Inser att en stor del av mitt liv de senaste åren, gått ut på att reflektera och fundera, vända och vrida på saker och förstå hur de funkar och kan bli bättre. Jag har levt inuti mitt huvud och inte vetat hur jag ska ta mig ut. Men nu när jag är ute så hinner jag inte riktigt med att reflektera, eller det gör jag verkligen, men jag hinner inte skriva ner det och det känns inte lika viktigt att processa tankarna genom text eller jag rent av processar genom att prata om saker med riktiga människor.

Att återuppfinna sig själv är nästan en nödvändighet som ADHD-person. Livet blir för tråkigt annars och avskyn för en själv kan skjutas undan ett slag när man nu plötsligt blivit någon annan, lite bättre, lite smartare. Men man behöver ju inte alltid bli någon helt annan, ibland kan man gå tillbaka till hur man var förut, utan att det för den sakens skull blir exakt samma eftersom man har växt och lärt sig nya saker. Att gå tillbaka kan innebära att plocka upp skratt som man lämnat efter sig och en sorts yngre obryddhet som känns frisk som en vårbris. Har man tur så hittar man också något gammalt gulligt djur som man nördat ner sig i för 10 år sedan och som det tagit internetvärlden lika lång tid att upptäcka. Och så kan man glänsa med all sin gamla kunskap. Och känna sig ung och gammal på samma gång.

Den enorma fördelen med att vara ung och gammal samtidigt är att man kan dra fördelar från båda sidor. Man kan nästan hänga med i det kidsen gör (åtminstone så tror man det) men man har ett helt annat omdöme och kan förhoppningsvis göra smartare val. Jag säger inte att det är lätt, men det är roligare. Och jag inser att hela livet består av olika spel och om man säger att man inte spelar spel så ljuger man antingen för andra eller sig själv. Men det är klart att man inte vill spela när det känns som att man alltid förlorar. Det är roligare när det känns som att man åtminstone vinner ibland. Och just nu känns det som att jag faktiskt gör små segrar. Som när jag väljer mig själv framför någon som inte sätter mig först. Och när det valet inte automatiskt känns som att välja ensamhet. Livet känns faktiskt värt att leva.

Bilden är från mobilspelet Drop the cat som jag fastnade i i somras och ännu inte tagit mig ur. Är på bana 467.