På den tiden jag fortfarande studerade till agronom läste jag matematik. Vi hade bara 5 HP men det räckte för att jag inte skulle klara det. Jag är inte helt hoppös på matte, bara nästan. Med rätt lärare, som hon jag hade i matte C på komvux, så kan det kännas ganska enkelt. Men annars blir det lätt helt omöjligt. Just regressionsanalys har jag för mig att jag hade en del problem med. Men jag gillar ordet. Det låter som att man går tillbaka och analyserar sådant man ångrar. Antagligen för att regression påminner om ordet regret.

I lördags när jag vaknade klockan sju och inte kunde hitta mina glasögon så försökte jag gå tillbaka i minnet för att förstå vad jag gjort med dem. Resultatet var dåligt så jag fick kasta på mig ett par gamla glasögon innan jag stack iväg på promenad med Ida.

Baksmällan var påtaglig, och ångesten blev inte bättre av att jag hade lagt till minst tre personer på Facebook. Mest ångest hade jag för att jag kanske hade gjort något jättedumt som jag inte mindes. Men efter att jag hittat mina glasögonen i soffan och spenderat några timmar med Sofie så var det mest påtagliga faktiskt tröttheten. Hjälplöst kunde jag bara lägga mig på soffan och sluta ögonen. Det var ingen liten powernap utan minst en timme av den skönaste utmattde sömn. Sen lyckades jag skaffa en gratis provvecka på skyshowtime för att se Natacha Lyons serie Poker Face som jag velat se länge och den var precis vad jag behövde.

Nu har jag faktiskt glömt bort bakfylleångesten och sättet jag ifrågasatte hela mitt nuvarande liv. Men det var ändå en tanke som fastnade, att olika saker triggar varandra. Till exempel när man är rätt glad och på g så blir det lättare att man dricker för mycket eftersom man bara gör det man har lust med. Och det låter ju inte så farligt egentligen, men i min hjärna började små varningsklockor ringa. Borde man inte veta bättre och ha mer självkontroll när man är 41? Kanske, men jag trodde jag hade lagt den här tråkiga ifrågasättande personen bakom mig. Det värsta är ju faktiskt att ha ångest för allt. Men är det en ADHD-tjejs jagande av sin egen svans att försöka vara obrydd och samtidigt ha ett kontrollerat liv, utan allt för galna och destruktiva inslag? Det känns liksom som att ju bättre jag mår desto mer dumma saker vill jag hitta på. Och så lite RSD på det så vaknar man upp till en härlig ångestdoftade cocktail. Varför är det alltid någonting som skaver? Varför kan man inte bara vara lite lagom?

En oroväckande känsla av dejavu har dessutom börjat växa inom mig. Det börjar bli för mycket saker nu som känns nästan som något jag varit med om tidigare. Den här känslan är ett mycket bra exempel. Frågan är om jag kan göra något annorlunda denna gången, istället för att se mig själv dras ned i fördärvet. Jag vill helst tro att jag är starkare och klokare nu, men vem vet vilka krafter som är i görningen.