När viljan att skriva blir allt starkare och viljan att bara vara glad blir svagare så bör man inse att ett bakslag är stundande. Du trodde kanske att du var immun nu när du fått alla de rätta tabletterna, att inte ens mörkret skulle nå dig. Men där hade du nog fel. Immuniteten fungerar bara då dagsljuset sträcker sig längre än nattmörkret. Men det är klart att du har en liten flytväst i det stora svarta havet, men den riktigt glada tiden verkar vara förbi, åtminstone fram till våren.

Det underliga är att folk pratat om bakslag i olika sammanhang flera gånger på sistone. På ett sätt som jag borde förstått att det skulle drabba mig. Men jag ser det i alla fall nu och synar det. Vad brukar vi göra vid bakslag? Vi brukar träna. Så jag antar att det är det vi måste göra. Dessutom har vi ju anmält oss till vätternrundan igen så att prioritera träning är nog ingen dum idé. Det ger forhoppningsvis mindre biverkningar än andra aktiviteter jag roat mig med på sistone. Men helt smärtfritt ska det väl inte bli. Jag har ju tyvärr fortfarande en rygg. Men nu ska vi inte gräva ner oss i den berömda gropen utan blicka framåt.

Där längtan efter att ha kul går upp i en liten rök återuppstår självdisciplinen och förmågan att planera och genomföra nödvändiga och kanske till och med tråkiga saker. Och det är ju det som behövs i mörkret, att ta sig i kragen och gå till gymmet även när det är kallt och mörkt och bjuda hem folk på glögg eller bubbel eller lite chips. Att rädda sig själv från vad det nu är man vill undvika. Att täckas av mögel och damm eller rätt och slätt upplösas i intet.